Hattmakare – ett yrke med anor
Hattmakaryrket, med rötter som sträcker sig tillbaka till 1500-talet, är ett av de äldsta levande hantverksyrkena i dagens Sverige. I de historiska arkiv som skildrar hattens och hattmakarnas historia finns dokumenterade uppgifter om skråliknande sammanslutningar ända från denna tid. Denna skråtillhörighet, med tillhörande gesäll- och mästarbrev, utgjorde en central garanti för att yrkeskunskap och kvalitet kunde föras vidare mellan generationerna. Under långa perioder var skråmedlemskapet dessutom ett absolut villkor för att överhuvudtaget få bedriva hattmakeri och tillverka hattar.
I dag används exakt samma verktyg och hantverkstekniker vid framställningen av den unika schellackstommen som under 1800-talet. Tillverkningen av traditionella filthattar följer också samma historiska metoder i dag, med den enda skillnaden att hattfilten numera köps in som ett färdigt råmaterial. I den moderna produktionen används i huvudsak kaninhårsfilt av högsta kvalitet.
Att kortfattat förklara varför hattmakaryrket och den unika tillverkningstekniken för schellackstommen har lyckats överleva just i Sverige är en komplex uppgift. Föreningen har därför sammanställt de mest betydelsefulla historiska händelser och milstolpar som har format och påverkat hattmakaryrkets utveckling, både nationellt och internationellt.
Hattmakarskrå 1597
Ända sedan medeltiden har det funnits verksamma hattmakare i Sverige, och yrket omnämns i Västgötalagen redan under 1300-talet. I äldre tider kallades hattmakaren ofta för filtare, eftersom hantverkarna på den tiden själva framställde den filt som hattarna tillverkades av. Under denna tid tillverkade hattmakarna huvudbonader för både män och kvinnor. Internationellt sett bildades det första kända hattmakarskrået år 1363 i Nürnberg, Tyskland.
I början av 1550-talet känner man till två aktiva hattmakare i Stockholm och en i Arboga. År 1597 tog hantverket ett stort och formellt steg då det officiella hattmakarskrået bildades i Sverige.
Kring år 1650 fanns det 36 registrerade hattmakarverkstäder i landet, och år 1790 hade antalet ökat till hela 212 verkstäder. Under denna tidsepok användes till största delen exklusiv bäverhårsfilt när hattarna tillverkades.
Bäverhårsfilt
En bäverhatt, eller kastorhatt, är tillverkad av filtat underhår från bäverns päls. Under 1600-talet ansågs bäverhår vara det absolut finaste och mest exklusiva hattmaterialet på marknaden. Hattar tillverkade av detta material var så dyrbara att de regelbundet stod omnämnda som värdefulla tillgångar i dåtidens bouppteckningar och testamenten.
Det populära, mjuka men samtidigt mycket motståndskraftiga materialet var tacksamt att arbeta med då det gick lätt att forma till mer avancerade hattformer. Den extremt höga efterfrågan på bäverpäls för hattillverkning var dock en av de direkt bidragande orsakerna till att bävern redan i mitten av 1700-talet hade blivit mycket sällsynt i större delen av Europa.
Efter nära tvåhundra år av intensiv jakt på bäver för tillverkning av bäverhårsfilt var arten nästan helt utrotad när de första skyddsåtgärderna vidtogs för att rädda beståndet. Jakten reglerades år 1820, vilket ledde till att priset på det återstående råmaterialet steg kraftigt. Som en direkt följd av detta började den billigare kaninhårsfilten att användas i större utsträckning för tillverkningen av filthattar, samtidigt som försäljningen av höga hattar i silkesfelb ökade markant. I takt med detta dog efterfrågan på den dyrbara bäverhårsfilten ut, vilket i slutändan räddade den europeiska bäverstammen.
Schellackstomme
Frankrike var under 1800-talet det stora föregångslandet inom internationell hattillverkning, och det var där som den innovativa schellackstommen utvecklades för att helt ersätta den äldre, tyngre filtstommen. Att gå ifrån användandet av den traditionella bäverhårsfilten till att i stället bygga upp höga hattar på en lätt konstruktion revolutionerade hattmakaryrket i grunden. Den lätta, stabila och eleganta schellackstommen blev snabbt mycket populär över hela Europa.
Hattens stomme tillverkas i flera exakta steg. Först doppas en tunn bomullsväv i vattenlack – en egenhändigt kokt lösning bestående av schellacksflingor, ammoniak, vatten och terpentin. Efter att väven har doppats spänns den upp på särskilda spännramar för att torka. När väven är helt torr skärs delarna till hattstommen ut efter fastställda mallar. Dessa delar fogas sedan samman till en kulle med hjälp av varma stomjärn över en femdelad hattstock, helt anpassad efter kundens huvudstorlek och hattens specifika form.
I dag tillverkas schellackstommen i stort sett med exakt samma hantverkstekniker och verktyg som under 1800-talet. Den utgör den givna grunden för alla traditionella höga hattar och är själva ryggraden inom det klassiska hattmakeriet.
Aillé-Maillard
Den anrika franska firman Aillé-Maillard är en av de främsta tillverkarna av hattmakarverktyg genom tiderna. Det är också anledningen till att många av hantverkets mest specialiserade verktyg än i dag har franskklingande namn – däribland bomboir, potence, lissoir och formillion.
Tekniken att tillverka hattar uppbyggda på en schellackstomme krävde en helt ny uppsättning verktyg och andra färdigheter än den traditionella filthattstillverkningen. Det mekaniska mätverktyget konformatören är ett tydligt exempel på ett sådant tidstypiskt och fortfarande helt oersättligt specialverktyg.
När detta teknikskifte skedde under 1800-talet var etablerade hattmakarmästare som tidigare enbart tillverkat filthattar tvungna att resa ner till Frankrike. Där gick de sida vid sida med de franska mästarna för att lära si de nya tillverkningsmetoderna och lära känna de avancerade verktygen.
"Mad as a Hatter"
Under nästan tre sekel, fram till 1940-talet, användes kvicksilvernitrat vid framställningen av hattfilt. När hattmakarna arbetade med djurhudarna andades de regelbundet in de livsfarliga kvicksilverångorna, och kom även i direktkontakt med lösningen genom huden. Detta ledde till allvarlig, kronisk kvicksilverförgiftning.
Skakningar, extrem nervositet, aggressivitet, hallucinationer och sluddrigt tal var bara några av de svåra symtomen. Eftersom omgivningen under lång tid inte förstod det direkta sambandet mellan kemikalierna och hattmakarnas förändrade beteende, ansågs hattmakarna ofta vara excentriska eller förvirrade – vilket gav upphov till det kända engelska uttrycket ”Mad as a hatter”.
I mitten av 1860-talet klargjordes det vetenskapligt att hattmakarnas sjukdom, internationellt kallad mad hatter disease, orsakades av just kvicksilverförgiftning. År 1864 infördes en ny lag i Storbritannien som krävde radikalt förbättrad ventilation i fabrikerna, och kort därefter uppfann amerikanen J.R. Williams den första mekaniska processen för att framställa hårfilt utan manuell kemikaliehantering.
Trots forskningens tydliga bevis på hälsoriskerna fortsatte användningen av kvicksilvernitrat på flera håll i världen, bland annat i den stora hattstaden Danbury i USA. Där avvecklades metoden först år 1941 till förmån för väteperoxid. Kvicksilverförgiftningens karakteristiska darrningar kom i dessa områden att kallas för Danbury shakes.
Cylinderhatt i felb
Hattmakeriet var ett blomstrande hantverk under hela 1800-talet, där cylinderhatten klädd med silkesfelb hade en helt dominerande roll. Denna mycket exklusiva och högkvalitativa hattfelb producerades i specialiserade sammetsfabriker i Frankrike och krävde en mycket varsam hantering av hattmakaren.
Under yrkets glansdagar fanns det två betydelsefulla fasta datum för landets hattmakare. Det första var den sista april, då vinterhattarna lämnades in till verkstäderna för uppfräschning samtidigt som kundernas sommarhattar skulle stå klara. Det andra datumet var den första oktober, då sommarhattarna i sin tur lämnades in för vård och vinterhattarna levererades.
Doktorshatten
Utseendet på den svenska doktorshatten har genom seklerna följt tidens rådande modeväxlingar. Under 1600-talet hade doktorshatten formen av en barett, medan den under 1700-talet antog formen av en tricorn (trekantshatt). På den tiden tillverkades doktorshattar även i andra färger än svart, men sedan början av 1800-talet har den svarta färgen varit den fastställda standarden för samtliga fakulteter.
Det var också under 1800-talet som doktorshatten fick sin nuvarande grundform som en hög hatt med platt brätte och en veckad kulle med fakultetsmärket placerat framtill. Precis som den klassiska cylinderhatten, byggs den svenska doktorshatten upp på en schellackstomme.
Under de senaste seklerna har brättets utformning utvecklats från att ha varit helt platt till att förses med en elegant roulékant – vilket ger det utseende vi känner igen på dagens doktorshattar. Kullens höjd har också stegvis blivit något lägre över tid. Äldre doktorshattar kunde vara så höga som 15 centimeter, medan standardhöjden på en modern doktorshatt i dag är 13 centimeter.
Industrin tar över hattproduktionen
Hattmakeriet var ett blomstrande hantverk under hela 1800-talet, men kring sekelskiftet 1900 började den storskaliga industrin successivt att ta över hattproduktionen. Detta ledde till att många traditionella hattmakare valde att ta anställning inom fabrikerna i stället för att driva egna verkstäder. Trots denna strukturomvandling hade de kvarvarande hattmakarna ändå relativt goda tider fram till efterkrigstiden. År 1940 fanns det fortfarande 25 aktiva hattmakare med egna, fristående verkstäder i landet.
Kring mitten av 1940-talet hade den svenska hattindustrin nått sin absoluta kulmen. År 1947 fanns det i Sverige 14 fabriker som tillverkade felb- och sammetshattar, 19 fabriker för hår- och ullfiltshattar samt 14 fabriker för stråhattar. Den enskilt största aktören var Karlskrona Hattfabrik. Vid sitt 75-årsjubileum under denna glansperiod positionerade den sig inte bara som Sveriges största fabrik i branschen, utan också som Nordeuropas modernaste, med hela 250 anställda varav 150 var kvinnor.
I takt med att det vardagliga hattmodet förändrades och efterfrågan dalar under efterkrigstiden, minskade antalet traditionella hattmakerier drastiskt. Denna svåra ekonomiska period ledde till att den ursprungliga Sveriges Hattmakareförening tvingades lägga ner sin verksamhet under slutet av 1950-talet. År 1972 stängde Karlskrona Hattfabrik sina portar för gott efter att ha varit verksam i exakt 100 år. Några år senare, år 1976, gick även den anrika Stockholmsfirman A.F. Bodecker slutgiltigt i konkurs, vilket satte punkt för en lång och glansfull industri- och hantverksera i städerna.
Varför finns Hattmakaryrket kvar i Sverige
Exporten av cylinderhattar
Svenskt hantverk har historiskt sett alltid varit eftertraktat, och landet har länge varit känt för att leverera hantverksprodukter av absolut högsta kvalitet. Exporten av cylinderhattar i felb från Sverige var mycket omfattande under hela 1800-talet och fortsatte i stor skala ända in på mitten av 1900-talet. Vid sidan av de renodlade felbfabrikerna var firman A.F. Bodecker i Stockholm särkilt framstående inom denna högkvalitativa tillverkning. Detta ledde till att svenska cylinderhattar blev ett internationellt begrepp för högsta fackstandard, och hantverkskunskapen fick stor uppskattning även utanför landets gränser.
Franssons Hattmakeri
År 1936 påbörjade Per Fransson sin hantverksbana som lärling vid det anrika A.F. Bodecker i Stockholm, och år 1941 erhöll han sitt gesällbrev. Några år senare, år 1949, öppnade han Franssons Hattmakeri på Norrbackagatan. År 1972 flyttades verksamheten in i Sveriges Televisions (SVT) lokaler. Genom denna unika flytt säkrades hantverkets fortlevnad under en ekonomiskt svår period för branschen. Samtidigt innebar placeringen inom TV-huset att verkstaden låg dold för allmänheten under flera decennier. Detta är utan tvekan den främsta anledningen till att denna hantverkslinje förblev oupptäckt när externa aktörer sökte efter hattmakare som fortfarande behärskade yrkets traditionella tekniker i sin helhet.
Gesällbrev & Mästarbrev
I många länder har traditionen med formella hantverksbrev gått förlorad, men i Sverige förvaltar vi fortfarande en stolt och levande gesäll- och mästarbrevstradition. Detta system har varit helt avgörande för att den unika yrkeskunskapen inom hattmakeriet har kunnat föras vidare till nya generationer av lärlingar. Trots en dalande produktion av cylinderhattar och en minskande försäljning av chapeau-claque och grå höga hattar under efterkrigstiden, fortsatte de traditionella teknikerna att läras ut i sin helhet för att yrkesnormerna inte skulle undermineras.
Tack vare att Mark Eriksson påbörjade sin bana som hattmakarlärling inne på SVT under Per Fransson, kunde dessa oersättliga färdigheter sedermera föras vidare till Lisa Franzén. Detta visar ännu en gång hur avgörande skråtraditionen med gesällbrev och mästarbrev har varit för att säkra att kunskapen om hela hattmakaryrket finns bevarad i dag.
Doktorshatten
Det var under 1800-talet som den svenska doktorshatten fick sin nuvarande grundform som en hög hatt uppbyggd på en schellackstomme. Denna starka akademiska tradition kom att bli helt avgörande för hantverkets överlevnad. När efterfrågan på den vardagliga cylinderhatten successivt försvann under 1900-talet, valde de flesta utländska tillverkare att lägga ner sin produktion då framställningen av schellackstommar är extremt logistiskt och tekniskt krävande. I Sverige fanns dock en unik skillnad: den oavbrutna efterfrågan på doktorshattar till landets universitet skapade ett unikt skydd för yrket. Denna ceremoniella tradition är den enskilt största anledningen till att den världsunika hantverkstekniken har lyckats överleva i vårt land ända in i nutid.